Saxx

Egentligen är bloggen stängd...
men...
äsch, här kommer en färdig version, dock inte så bra som jag hoppades att den skulle bli, av en litenliten novell.

Jag kommer gående längs stranden. Det luktar salt och tång ifrån vattnet. En liten bit bort ser jag min passagerare. Hon ligger på magen i en inte helt annorlunda sovställning. För det är så det ser ut, en fridfull sömn. Min mage vrider lite på sig, den har börjat göra det på sista tiden vid olika tillfällen likt denna. Jag lägger skynket som jag har med mig över hennes nakna kropp så att endast fötterna skymtar fram. Det känns bättre i maggropen tänker jag då en svala hastigt seglar förbi.

Jag går fram till hunden som ligger nära havet, ser på honom, lyssnar och hör familjens otröstliga gråt och ångest för att aldrig få tillbaka det de har förlorat. Jag är lugn, det är mitt jobb, att vara lugn.

Hunden granskar mig nyfiket, jag vet att han inte kan se mig men han förnimmer väl den svarta auran som omger min gestalt, den mörka slöjan som följer mig. Jag går fram, stryker honom lätt över den fuktiga pälsen med en tyst förfrågan. Är han trogen sin döda vän så pass att han vill följa henne till tillståndet efter stillheten?

Jag sätter mig ner vid kanten som delar land och hav i väntan på hans svar.

Havet lockar mig. Jag låter ögonlocken falla ihop och lyssnar uppmärksamt till vågorna som rullar in, som bara nästan nuddar mina tår.

Jag hör att hunden reser sig upp och förflyttar sig lite åt höger där hennes kropp borde vila. Sedan hur han i långsam takt går längre in mot land.

Jag väntar tills hans steg inte kan förnimmas längre, reser mig upp när endast vinden som gungar vågorna leker i tomrummet mellan himlen och jorden.

Känner hennes kalla kind mot min hand då jag smeker den, inte av kärlek, som ett farväl. Men ändå inte något, bara den behövda kontakten mellan henne och mig.

Jag stannar upp en sista gång påväg därifrån och sveper med blicken över platsen. Tar in intrycket. Jag ryser till och den svarta auran byggs på längst ut i kanten. Jag känner den kalla våta sanden under mina bara fötter, känner på den lite med mina tår som inte finns. Jag behöver inga skor.

Jag är Döden.